My Jakobsson

Jag har fått ett budskap som går på repeat hos mig, där det känns som att någon vill berätta för mig att jag är den personens fötter? Jag är osäker på varför det känns som att jag ska publicera detta, men kanske är det för att betrygga någon om att jag hör dem. Samt för att det kan kännas fint för vem som helst att känna igen sig själv i en låttext, och Running av Rose Betts tror jag är en sådan text som många av oss kan finna tröst i.

My feet have wandered off without me Did they take a smoother-looking road? Do they dance 'cause life is not so heavy? When I fall do they care? Do they know? My feet have wandered off without me Did they tire of climbing up this hill? Did they find a parallel so easy That they stopped, that they stayed, that they're still? If I'm running, then I'm running 'cause I'm lost If I'm hoping, then I'm hoping for the frost To drive my feet right back to me And be the roots that make the tree I don't like running, I don't like running anymore My feet have wandered off without me I haven't seen the pair of them for years Do they know I went and left the country? When I call in the night do they hear? My feet have wandered off without me Do you think that they remember me by name? Or have I become some kind of enemy 'Cause I walked them through ruin and pain? If I'm running, then I'm running 'cause I'm lost If I'm hoping, then I'm hoping for the frost To drive my feet right back to me And be the roots that make the tree I don't like running, I don't like running anymore

Rose Betts

Men ja, generellt så både bryr jag mig och vet om när någon som är så här tätt sammanlänkad med mig faller.

Kramen!