Kort om rädsla
Jag skrev följande i min mikroblogg idag:
Inser att jag kände att jag inte har något val utan måste gå med på att gå viral när det är dags, och att jag inte har nån styrsel över det. Men förstår nu att det har jag visst! Så jag säger: Stopp! Inte nu! Allt det här är för nytt och läskigt! Jag behöver integrera en stund, tack ❤️🙏
Ämnet rädsla är på tapeten för mig, och jag vill förtydliga något som vilken psykolog som helst kan berätta för dig: Rädslor är något som vi mår bra av att ta tag i. ”Möta våra rädslor,” som vi säger. Du behöver dock inte försöka göra det värsta du kan tänka dig med en gång! Är du höjdrädd så måste du inte ge dig ut på en höghöjdsbana dag ett. Är du rädd för spindlar så måste du inte klappa en spindel det första du gör. Är du rädd för att synas så måste du inte hålla tal för hela koncernen innan du ens med rusande puls och röda öron har presenterat dig med namn och avdelning på ett gruppmöte. Du får ta det lugnt, ett steg i taget. I exponeringsterapi så gör man detta under kontrollerade former tillsammans med en psykolog, där man långsamt får vänja sig vid det som kroppen signalerar är farligt.
Jag gör nu exakt detta under kontrollerade former med mina guider. Alltså med andar. De exponerar mig långsamt ett steg i taget för det här som jag nu är rädd för – uppmärksamhet – och precis som hos psykologen så har jag möjligheten att sätta upp en hand och säga: ”Stopp! Jag behöver andas.” Strax efter att jag gjorde detta idag så fick jag faktiskt en bekräftelse från mina freaks, då jag frågade dem om de hade någonting de ville säga mig, och de svarade med ett orakelkort som hette just ”Stop!” De hade inte behövt göra det, men det kändes ändå fint att få ett litet tecken på att de hade hört mig och ville att jag skulle veta om att de inte kommer att pressa mig vidare i det här just nu.
Men vi ska vidare. För vi kommer ingenvart i livet om vi springer ifrån det vi är rädda för. Det här är inte ett stopp för alltid – även om det helt ärligt just nu känns så: att jag vill springa tillbaka till mitt gamla liv i anonymiteten, gömma mig under ett täcke och glömma alla mina drömmar om vad jag vill åstadkomma här i livet. Men jag vill leva mitt syfte, och för att ta oss till vårt syfte så måste vi gå rakt igenom våra rädslor. Det finns inget annat sätt. Det är inte menat att vi ska vänta tills vi inte är rädda längre, för den stunden kommer aldrig att komma; inte när det kommer till den här sortens rädslor som är knutna till vår livsväg. Det är menat att vi ska vara rädda, och agera ändå. Men vi behöver inte hoppa. Det räcker med ett litet steg i taget. Idag så har jag varit tillräckligt duktig! Nu får jag lov att gömma mig under täcket en stund igen.